lifeonwheels

Hela ens liv känns luddigt. Som en dimma för att vara mer exakt. Alla minnen ses som en tät liggande dimma.
Jag kommer ihåg en rad episoder. Man minns ungefär hur det var.
Dimman som är orsaken till att en helhet inte formas.
En sten som träffar vattenytan och gör den grumlig.

Redan runt 10 års ålder hade jag min första åldersnoja. Lite kul. Men nu har jag börjat känna av den igen.
När jag snart ska fylla 20 år. Nyss gick jag på högstadiet. Tiden går för jävla fort.
Det känns som att den tiden var igår om jag ska vara ärlig. Livet är långt men samtidigt ändå väldigt kort.
Om man ser till mina minnen kan jag betrakta livet som kort. Min lista av minnen bestående av roliga händelser och rolig omgivning är ju inte lika lång som många andras. Livet kan nog kännas kortare om man inte är med om så mycket.
Det blir alltså inte så många minnen längre fram i livet. Om man har många minnen känns nog livet längre.
Får se till att det börjar inträffa fler händelser i livet så man får en "längre livslängd".
Du vill ju sitta där i gungstolen som gammal och tänka tillbaka på livet och känna dig tillfredställd med det du varit med om.

Livet är som en dags fylla kan man säga. Jag ska förklara så att ni hänger med.
Är man ganska packad och har druckit ett gäng timmar och sedan ska tänka tillbaka några timmar är minnet lite vagt. Lite luddigt och det känns som det var jättelänge sedan. 
Ändå var det nyligen. Exakt så är det med livet, gällande tidens karuselliknande skede.
Nu förstår jag knappt vad jag menar. Vad fan tog jag när jag kom på detta?

Livet består av olika perioder. Dagis, grundskola, högstadiet, gymnasiet och familjelivet, med mera.
Var och en av dessa livsperioder har garanterat något man tycker om.
T.ex. när jag gick gymnasiet tyckte jag att det kändes väldigt behagligt. Kände ingen jättelust att rulla in i en ny period. Eftersom man känner till nuet bäst så vill man ju stanna där. Iaf om den är bra.
Man vet ju inte riktigt hur de följande kommer vara. Du saknar nog alla perioder på sätt och vis i efterhand.
Iaf mest de som ligger närmst i tiden. När tiden börjar rulla lämnar du kvar de tidiga perioderna i en dimma.
Ju längre bort perioden är desto tätare är dimman. Mindre kommer man ihåg.
När man kliver in i en ny period kan det först kännas fel och tråkigt.
Men när du väl blir van då gillar du förmodligen även den nya perioden.

/Platon