lifeonwheels

Härom dagen, alltså lördag, då riktades blickarna norrut, mot Hällefors.
Följer man riksväg 244 så hamnar man efter cirkus 40 minuter i denna spökstad.
När jag lämnade Nora då kvittrade fåglarna och solen sken och värmde
som på en tropisk paradisö. Där lugnet är så pass påtagande att man nästan förstår meningen med livet.
En ö där man ligger i en solstol med en paraplydrink under en ståtlig palm, med två vackra damer på varsin sida, som står och fläktar en med varsitt gigantiskt blad. Men ju närmare Hällefors jag kom, ju mörkare och dystrare blev det. Solen och den kvittrande fågelsången försvann
och byttes ut mot ett dystert åskväder och mot vargarylningar från horisonten.
Träden i detta område var inte lika dem man kan beskåda hemma, här var dem vissna, precis som någon hade sugit ur dem sin själ. Det var som i tecknade program, då figuren har två vägar att välja.
Den mörka hemska  eller den ljusa somriga vägen. Av någon oförklarlig anledning väljer figuren nästan alltid den hemska vägen.
Ja ni hajar, det är skillnad.

Det finns även en sägen som säger att i Hällefors där löser man inte oskilldaktigheter och saker man är
onse om genom det som många tycker är det mest logiska tillvägagångssättet, alltså att koversera, t a l a. Men
icke i Hällefors, nej, där kör man på klassiskt Russell Crow manér, med nävarna.Typ,

Daniel: Nils, ska vi hyra en komedifilm?

Nils: Jag hatar komedi, Thriller ska det vara!

Daniel: Den dagen jag hyr thriller, det är dagen då någon har karvat ut mina ögon!

Nils: Ingen hånar Ben Stiller och gänget. Nu hyr vi komedi!

Daniel: Nu jävlar!Nu smäller det!

Ni hör ju hur illa det låter.Logiskt. I think not.Men nu var det ju inte så när jag var där.Det var mer åt det trevliga hållet.
Det var 40-års kalas.
Mammas kusin fyllde 40 år och bowlinglokalen i Hällerfors var hyrd där omkring 20 personer samlades.
Hade innan förväntat mig lite starkare drycker men
det som det bjöds på fick duga.

/Scooby Doo