lifeonwheels

Om det inte är helt uppenbart att jag tar mig fram i en kötttransport, rullstol alltså, så lär det vara det efter dessa ord.
När man har min muskelsjukdom, duchennes muskeldystrofi, fungerar musklerna inget vidare, som en jättegammal bil som inte vill starta ungefär.
När man sitter still mycket och musklerna inte är så starka börjar ryggraden bli sned för att musklerna inte klarar av att hålla den på plats. Skolios heter det när ryggraden vrider sig i sidled.
På grund av detta var jag tvungen att lägga mig under kniven för 7 år sedan. I januari 2002.  
Det var ett riktigt jävla stort ingrepp som genomfördes där i januarimörkret i Linköping.
För att ge en bild av hur stor operationen var kan jag säga om jag inte missminner mig att det bara fanns typ fyra läkare i Sverige som kunde utföra operationen.

De 24 timmarna före domedagen, operationen, var det mycket som skulle göras.
Man skulle fara hit och dit i sjukhusbyggnaden för att göra de slutgiltiga testerna före uppslitningen av mig.
Helt sjukt vad tidigt jag fick kliva upp den där morgonen.
Tuppen låg fortfarande och sov i sin törnrosa sömn när jag vaknade till liv.
Halv sex skulle jag upp för att duschas och göras ren med kraftig bakteriedödande tvål.
Sedan rullades jag in i operationssalen där hela läkareliten väntade på att få bryta upp mig som en kräfta på en kräftskiva. I den där salen skulle jag få befinna mig under 13 timmar. Sjukt lång tid.
Det dem skulle göra var att sätta in ett stag bestående av titanstavar som skulle håla ryggraden på plats.
De där titanstavarna skulle faktiskt inte ens gå sönder om man släppte dem från ett flygplan.
 

När jag vaknade på intensiven efter den verbala misshandeln mådde jag som ett lik.
Men var ändå rätt pigg med tanke på omständigheterna.  
Pratade som fan med någon snubbe som var ditskickad för att snacka med en så att man fokuserade på något annat än smärtan. Kom ihåg att han var från Sala om det intresserar någon.  

Tillbringade två veckor på Linköping sjukhus. Finns ju roligare saker än att ligga i en säng 14 dagar med bara ettan, tvåan och fyran på TV:n! Ett så pass stort sjukhus borde haft mer att erbjuda.
Dem första dagarna efter operationen var jag hög som ett hus.
Låg och pumpade in morfin konstant hela tiden under tre dagar för att dämpa smärtan.
Tydligen blev jag ganska aggressiv av det men det var rätt kul och skönt i alla fall.
Låg helt utslagen av all bedövade preparat och tittade på Grammisgalan en av dessa tre dagar.
Ögonen åkte igen för en sekund och när jag öppnade ögonen igen var jag oxå på grammisgalan.
Sängen jag var i svävade runt bland alla minglande människor som hade det trevligt. Nog om det.

Efter de två veckorna i Linköping så begav det sig till Örebro där jag skulle bo på ett boende.
Där skulle jag få återhämta mig under tre veckor innan jag fick komma hem.
Det var trevligare att vara i Örebro. Mer kanaler, trevligt folk och hemlagad mat, ingen tråkig och äcklig sjukhusmat.
Det var även där jag upptäckte charmen med sporten fotboll.
Något ljus i tunneln i alla fall. När jag och min nya rygg kom hem efter fem veckor på annan ort kändes det oerhört skönt. Home sweet home.

Här ligger jag utslagen som en gammal luffare...

Här ser vi hur det såg ut dagarna efter slakten. De har häftat ihop ryggen längst hela vägen. Dem satt i någon vecka innan personalen drog bort dem med tång. Som tur är ser ryggen inte ut så här längre. Nu är det bara ett vanligt ljust ärr som går hela vägen. Har jag hört. Jag har inte vågat titta än, haha...